FAN

Sitter här hemma och är helt slut efter ett hårt träningspass och har en jobbig känsla i kroppen. Jag har panik kan man säga, panik inför imorgon. Jag är rädd att jag ska totalt bryta ihop i skolan. Imorgon är det värsta dagen på hela året. Imorgon är det 5 år sedan min mamma gick bort. Jag har levt utan henne i 5 år. 5 år för mycket att behöva leva utan sin mamma. Men jag kommer alltid leva utan mamma.

VILL INTE HA MORGONDAGEN

När du har så kul att du inte ens hinner fota

Så kul hade jag i fredags. Jag hade så kul att jag inte hann ta en enda bild. För jag dansade hela natten. Vad gjorde jag? Jo jag var i älskade Stockholm. I älskade Stockholm med älskade vänner. Det var så kul att vara tillbaka där!

Emelie hade 18 års-fest på en båt i Slussen!!! Det var så gryyymt!! Det var ungefär 100 pers där. Vi dansade skrattade drack och hade så jävla kul. Men framför allt så träffade jag mina vänner i den stora staden. Jag har inte träffat de på över 2 månader. Alldeles för lång tid. Så fina människor de där <3

Jag sov över hos Vickan, som var så snäll att dela säng med mig. Sov 3,5 timme sedan åkte jag hem till Uppsala igen...
Den kvällen var verkligen rolig. Jag måste träffa alla där borta oftare!

Som rubriken lyder, finns det inga bilder.

Katedralskolan

Jag går på världens bästa skola. Katedralskolan i Uppsala. Jag vet inte vad det är som är så speciellt med skolan. Men jag har några teorier:

- Stämningen på skolan
- Jag har en sjukt bra klass
- alla roliga aktiviteter som sker utanför skolarbetet, typ som spirit week, musikalen etc.
- KAMPEN, kan vara den roligaste dagen på hela året, det slår nästan Valborg.
- Byggnaden
- Läget, ligger sjukt nära stan

Jag vet inte, men nu när jag skriver ner dessa ord kan jag fortfarande inte komma underfund med var det är. Men en sak vet jag; jag har inte varit i skolan sedan torsdags och jag saknar skolan. Hur kan det gå så långt att man saknar skolan? Hur kommer det bli efter studenten?

Förändring

Jag har en tendens att börja tänka en hel del framåt kvällskvisten. Ibland tänker jag alldeles för mycket för min egen hälsa. Det är en dålig egenskap jag har. Men jag sitter och tänker på hur fort ens liv kan förändras. På två sekunder och ditt liv kommer aldrig vara som någonsin har varit. Detta kan både vara positivt och negativt så klart. Men tyvärr fokuserar vi ofta på de negativa delarna. Undra varför vi gör det egentligen? För smärta är så hemskt jämfört med glädje. Att glädjen tar man nästan för givet, medan smärtan inte är där allt för ofta men när den väl kommer gör det ont. Ibland har jag lust att bli världens smartaste människa som förstår helt och hållet hur hjärnan fungerar. Fast det skulle vara ganska jobbigt, att bli smartaste människan på jorden alltså.j

Jag har en stor förändring som gjorde att mitt liv aldrig skulle bli sig likt igen. Det var när min mamma tog sitt sista andetag och somnade in. Den dagen förändrade hela mitt liv. Tanken som kom upp; vad ska jag göra nu? Det vet jag än inte idag, jag vet fortfarande inte ibland vad jag ska göra. Men ändå så lyckas jag göra någonting och det där någonting fungerar oftast bra. Efter mammas död hittade jag tillbaka till livet och lyckan, även som perioden runt omkring själva händelsen ibland är suddig och ibland är klarare än glas.

Att leva vidare efter sin mammas död är en livslång process. Det blir absolut lättare. Men det finns alltid någon som ligger och gnager på hjärtat. Ibland kan det vara av ren kärlek, jag kan känna mig glad över de nästan 13 åren vi fick tillsammans. För den relationen vi hade, det tror jag tyvärr inte överdrivet många har med någon av sina föräldrar. De 13 åren var fylla av så otroligt stark kärlek mellan 4 personer i en familj. Kanske var det på grund av cancern som vi var en så tight familj. Idag består familjen av 3 fysiska personer, men vi kommer alltid vara 4 personer. Jag, min pappa och min bror delar så mycket sorg och minnen att vi fortfarande står som en tight familj. Vilket jag är så oerhört glad över.

Ibland kan den gnagande känslan bestå av sorg, saknad och smärta. Tyvärr är det oftare detta alternativ. Den smärtan som kommer upp när jag saknar min mamma vill jag inte att någon ska genomlida. Den kan vara så äcklig.

Den här förändringen av mitt 12 åriga liv har gjort att jag idag snart 18 år har blivit en stark person. Kanske konstigt att säga så om sig själv, men jag är en stark person. Även om vissa stunder känns jag som den minsta och svagaste personen på jorden. Snart är det 5 år sedan min mamma gick bort. 5 år, det är helt jävla sjukt. Jag har levt utan henne i 5 år, jag kommer leva utan henne hela mitt liv.

Under de här 5 åren har jag genomgått massor av saker. Jag har förlorat vänner, gjort slut med pojkvänner. Att förlora vänner och pojkvän har varit så sjukt jävla svårt. Men fortfarande, efter mammas död så förändrades min syn på världen. Du kan känna dig som svagaste personen på jorden när du bryter upp ett förhållande, men du vet att du klarar det. Efter att ha förlorat din mamma klarar du allt känns det som. Efter mammas död, insåg jag faktiskt att människan är så mycket starkare än vad man tror.

Precis vid mammas död trodde aldrig att jag skulle kunna sitta och skriva den här texten. Jag trodde att mitt liv var förstör för alltid, jag trodde inte att jag skulle kunna känna lycka igen. Men de senaste åren har jag känt så jävla mycket lycka. Det här är den första utförliga texten jag publicerar offentligt om min mamma.